Dana

Dana föddes nästan fyra månader för tidigt. Hon vägde inte ens 1 kg och var inte mer än 30 cm lång. Ändå kom doktorns ord som en chock för Danas föräldrar: "Hon kommer förmodligen inte att överleva natten".

De lyssnade förtvivlat när doktorn beskrev Danas framtidsutsikter - om hon mirakulöst nog skulle överleva. Hon skulle inte kunna gå. Hon skulle inte kunna prata. Hon skulle förmodligen bli blind. Antagligen också utvecklingsstörd.

Men Dana visade sig vara en riktigt kämpe. Hon klamrade sig fast vid livet timme efter timme med hjälp av alla de medicinska hjälpmedel hennes lilla kropp mäktade med. Till sist hade Dana överlevt sin första natt.

Ändå var prövningarna långt ifrån över för Dana och hennes föräldrar. Eftersom hennes immunförsvar och nervsystem var så outvecklade, kunde minsta beröring utgöra en fara för hennes hälsa. Allt Danas föräldrar kunde göra var att sitta vid kuvösen och hoppas att de en gång skulle få hålla henne i sina armar, och be att Gud skulle vara med henne. Det blev två svåra månader, då de aldrig var långt borta från sin dotter - samtidigt som hon hela tiden var utom räckhåll.

Till sist kom ändå dagen ingen vågat hoppas på - dagen då Dana fick åka hem. Även om Danas föräldrar visste vad som väntade, kunde ingeting grumla den glädje de kände över att äntligen få ha Dana hos sig.

Fem år senare hade Dana ännu en gång visaat att hon inte tänkte ge upp inför läkarnas dystra förutsägelser. Ingen som såg den lilla, men mycket energiska flickan med de glittrande ögonen kunde gissa vad hon hade gått igenom. Av de fysiska och psykiska handikapp som läkarna varnat för syntes inte ett spår. Men berättelsen slutar inte här.

En sensommardag satt Dana i sin mammas knä i parken. Hon pladdrade glatt på om allt möjligt, tills hon plötsligt tystnade.
"Känner du vad det doftar, mamma?" frågade hon.
"Ja, det känns som det är regn på väg", svarade mamman.
"Nej, mamma, känner du inte?" frågade Dana ivrigt. "Det doftar som Han. Det doftar som Gud när man lägger huvudet mot hans bröst!"

Och då visste Danas mamma vem som hade hållit hennes dotter de två första månaderna, då när allting var som mörkast.

Ur boken "Alltid älskad"